LJUSET FRÅN HAVET

 

Löven föll tyst ner på marken. Jag ryggade undan för vinden och slog armarna om mig medan jag närmade mig den stora byggnaden där alla vimlade ut och in. Det var svårt att tro att jag var helt ensam i den stora byggnaden som var full med folk. Men det var sanningen. När jag kom fram så gjorde jag mig så liten som möjlig och trängde mig förbi alla. Dagen trögade sig fram och jag försökte följa så gott det gick på lektionerna, men mina ögon flackade alltid ner till ritblocket och mina tankar vandrade iväg, mina fingrar trevade efter pennan och jag fann mig snart ivrigt skissande på det vita pappret. Jag lät fantasin flöda och snart hade jag tecknat ett träd som sträckte upp grenarna mot himlen, likt armar. Fåglar flög runt trädet men slog sig alldrig till ro. Vinden ven och trädets rötter spretade upp ur marken. Det var ett rysligt och kallt landskap.

Klockan ringde och jag packade snabbt ihop mina pennor och skrivböcker i väskan och gick ut så snabbt jag kunde. Tanken på att mamma antagligen var hemma avskräckte mig från att gå dit, så jag vände om och gick långsamt ner mot stranden. Det var den enda glädjen det fanns för mig, mitt krypin var att titta på de stora mörka vågorna. Här var jag ensam, här var jag mig själv. Jag satt där och blundade medan jag kände den salta lukten i näsborrarna och vinden som lekte med mitt hår. Jag satt i en undangömd vik dit ingen någonsin gick, för den var för blåsig och kall. Alla föredrog den stora öppna stranden, även om den var nästan helt tom nu i mitten av november.

Efter att ha suttit tyst och insjunken i mina tankar suckade jag och tittade på klockan i mobilen. Det var alldeles för sent. Jag kände en djup stöt inuti när jag tänkte på att åka hem. Hemma väntade inget trevligt. Mamma som bara var trött på allt och kämpade med att le. Pappa hade haft en flygplansolycka när jag var tretton år och min storebror hade flyttat hemifrån för ett år sedan. Han hade fått tagit första bästa plan tillsammans med sin kompis och hamnat i Dubai, de första månaderna mejlade han till mig, men det var länge sen vi hade hört något från honom. Nu var det bara mamma och jag. Mamma kämpade för att leva och jag gjorde det bästa för att le för henne. Men jag var sexton år och vilsen, och jag kunde inte kämpa för oss båda.

Jag reste mig och gick sakta hem medan det började mörkna, eller var det de mörka regnmolnen som skymde solen? Jag ryckte på axlarna för mig själv och gick sakta till lägenheten. Jag smög in så tyst jag kunde och försökte inte att bli märkt. Det lyckades inte. Mamma hörde dörren som stängdes bakom mig och kallade på mig. Jag satte på mig ett falskt leende innan jag gick in i vardagsrummet där mamma satt i soffan och höll en tidning i handen.

                             ”hur har det gått i skolan idag?” frågade mamma

                             ”jättebra”svarade jag, mamma nickade och såg nöjd ut.

                             ”vill du äta något?”

                             ”Nej tack, har redan ätit på vägen”

Mamma nickade igen och det blev tyst en stund. Jag andades djupt in och log sedan mot mamma.

                             ”Jag tror jag går och gör läxorna.” sa jag och gick sedan in i mitt rum.

 

Vinden ven, som alla andra dagar tyckte jag, och jag promenerade hem till lägenheten i sakta mak. När jag närmade mig lägenheten så var det plötsligt inte höghuset jag såg. Det var den söta lilla villan jag hade bott de första tretton åren av mitt liv. Bredvid villan växte ett träd, det var trädet som jag hade ritat på lektionen. Grenarna sträcktes upp mot himlen och rötterna stack upp från marken. Nu hade det börjat blåsa starkare och starkare. Och när jag närmade mig villan så kunde jag se min mor. Min smala och ynkliga lilla mor. Hon tittade vilset in i villan plötsligt så lutade sig trädet ännu mer mot taket till vårt hus. Mor tog ett steg närmare då, och fåglarna som hade flaxat kring trädet förvandlades plötsligt till korpar som skrek och hånade. Jag skrek också och jag rusade fram till mamma. I samma stund dök en vit gestalt upp framför oss.

Jag vaknade på natten och reste mig så snabbt så det svartnade för ögonen. Jag andades snabbt och hade kalla kårar. Jag försökte intala mig att det bara var en mardröm, men jag fortsatte ändå att skaka. Rummets vägggar kom närmare mig och täcket började att strypa mig. Jag kastade av täcket och slängde på mig en tröja  och ryckte till mig nycklarna innan jag rusade ut från höghuset. Jag kollade på en klocka som lyste ute på gatan och den var halv tre. Utan att riktigt tänka efter gick jag mot viken vid stranden där jag hade varit tidigare. Jag sjönk ner i sanden och lutade huvudet mot knäna. Jag visste inte om jag skakade av rädslan eller av den kyliga novemberluften.

Jag sjönk djupare och djupare och närmade mig det där svarta hålet där jag hade varit så många gånger förut. Jag kämpade emot och tittade ut mot havet. Som om jag hoppades finna tröst i de vilda vågorna. Men den natten var vågorna lugna, det var fullmåne och den lyste starkt på vattenytan. Och jag såg en vit gestalt i vattnet. Jag kipade efter andan och blev förstenad där jag var. Jag kunde varken röra mig eller tänka klart. Men då vände sig gestalten om och tittade på mig lika förfärrat som jag och dök sedan i vattnet och kom inte upp till ytan. Jag var fortfarande förstenad och hade blicken riktad mot vattenbrynet. Men jag var inte rädd längre. För de ögonen som hade stirrat in i mina var inte de bruna som jag hade förväntat mig. De var grönblåa med något grått skimmer, precis som havets, och de drag som gestalten hade visade vara en ung mans. Om man nu skulle kalla det för en människa.

Jag satt länge och väntade på att den vita skuggan skulle dyka upp ur vattnet, men det hände aldrig. Mina tårar som hade trillat utan att jag hade lagt märke till det hade nu torkat och jag var för förvånad för att känna rädsla eller sorg. När jag hade suttit stilla i en oändlig stund började jag att hacka tänder och jag skyndade mig hem. Nu var min säng inte längre skrämande och väggarna var där de skulle vara. Jag kröp ner i sängen och somnade lungt. Hur konstigt det än verkade så var jag lugn och kände mig sömnig. Drömmarna var vackra, vågor och månsken var jag än tittade.

 

Nästa dag vaknade jag och när jag såg mamma sjönk humöret igen. Det var som att fått en inblick i hur det var på någon solig turistort och sedan vända sig om och se att man var på samma gråa lilla stad som vanligt. Och jag kände mig arg på mamma, som bara gick dagarna in och ut som en gammal grå kråka som inte kunde göra annat än att skriva sina gamla artiklar till tidningen och smutta på kaffe dagarna i enda. Jag ville komma ifrån henne så snabbt som möjligt. För jag orkade inte leva för oss båda, jag ville inte visa falska leenden och försäkra henne att allt var bra. Mamma skulle vara den som stödde mig och hjälpte mig att gå framåt. Men nej, just nu var det jag som fick ta hand om henne, uppmuntra henne till att gå ut, ducha, rätta hennes artiklar och ge henne idéer. Två gånger i veckan gick hon i terapi och det funkade inte, för hon var så övertygad om att det inte fanns en utväg. Jag visste innerst inne att jag var självisk nör jag tänkte detta om mamma, men just då så brydde jag mig inte. Jag rykte åt mig skolväskan och sket i frukosten. Jag slog igen dörren och mamma hoppade skrämt till.

Jag gick vägen till skolan och såg en vit skugga stå bredvid ett träd. När jag tittade dit igen så fanns det ingenting. Jag kände mig som en fullkomlig idiot. Det fanns inga vita skuggor!

Jag gick vidare och in i skolan. Samma procedur som resten av dagarna repeterades. Jag segade mig genom dagen och hade bråttom att komma ut ur skolan.  Idag så var det dags att handla hem något. Även om mamma ät som en fågel och jag föredrog att äta ute. Jag gick tankspritt iväg till den stora affären och plockade i lite av allt. Jag passade på att köpa lite chips och gick sedan ut och satte mig på en bänk i parken.

                             ”Hej” sa en röst bredvid mig och jag hoppade till. Jag vände mig om och tittade på ett ungt ansikte. tjejen var nog i samma ålder som jag och hade mörkt krulligt hår och stora bruna ögon. Jag log överraskat, jag var inte van vid att någon pratade med mig.

                             ”Vill du ha?” frågade jag och räckte över pringle paketet till henne. Hon log tillbaks så att små smilgropar syntes på kinderna och tog upp ett par chips.  ”Jag är ny i klassen, och när jag såg dig så ville jag bara säga hej, är lite ensam typ.”

Jag rodnade lite. Jag var så inne i mina tankar nuförtiden att jag inte la märke till vad som hände runt omkring.

                             ”Jag heter Johanna” sa hon och knaprade på ett chips.

                             ”Amanda heter jag” svarade jag

Det blev tyst ett tag, jag var blyg och visste inte vad jag skulle säga och Johanna fokuserade på sina chips. Till slut så tog jag mod att prata.

                             ”Har du precis flyttat hit?” hasplade jag ur mig. Hon tittade upp och nickade.

                             ”Förra veckan, bor i en villa nära stranden.”  

                             ”Schysst!” utbrast jag ”...ehm...jag gillar havet.” tillade jag sen.

                             ”Vill du komma hem till mig någon gång?” frågade hon mig ”jag tänkte också ha en fest någon gång nästa vecka eller så, du vet, för att lära känna folk här lite mer.” hon skrattade och virade en lock kring sitt finger.

Jag fick en kall klump i magen när jag tänkte på fest.

                             ”kul.” sa jag ändå.

Plötsligt tittade hon på klockan och reste sig.

                             ”Måste gå och hjälpa föräldrarna att fixa lite där i villan. Men kul att snacka, ses imorgon.”

Sedan gick hon.

Jag satt kvar på bänken och sparkade grus en stund tills jag var säker på att mamma hade gått till sin terapi. Då reste jag mig och gick till lägenheten. Jag bredde en smörgås och satte mig framför TVn. Jag zappade runt utan att verkligen titta på vad de visade. Så jag reste mig och tog en bok från hyllan och bläddrade frånvarande igenom den. Till slut så gav jag upp och tog mitt ritblock och en penna och gick till viken.  Det hade börjat mörkna så jag gjorde bara en slarvig skiss av havet och lät det sedan vara. Jag satte mig och stirrade ut på havet. Månen hade kommit fram och sken lika starkt som natten innan på vattenytan. Och då såg jag skepnaden igen. Den här gången stirrade jag intensivt och försökte se vad det var för något.

Varelsen var vit och lång. Den stod långt ute och vattnet nådde till bröstkorgen som sänktes och hävdes sakta. Huvudet vändes upp mot månen och kroppen började skimra och blev ännu vitare. Jag kunde tillslut bara se en suddig figur med vit aura runtom. Efter ett tag så återgick den till en blek färg men som såg mänskligare ut. Den vände sig sakta om och jag gjorde mig så liten som möjligt vid viken.  Han såg mig inte utan dök ner i vattnet och försvann. Jag suckade men satt kvar i ännu en stund.

Då såg jag plötsligt ett par grönblågrå ögon framför  mig och jag ryggade förskräckt och tog handen för munnen för att inte skrika. Han ryggade också tillbaka men rädslan i honom gick snabbt över. Han närmade sig mig igen och rörde försiktigt vid min axel. Handen var våt och kall, men annars såg den ganska mänsklig ut. Jag tittade närmare på honom och han såg ganska mycket ut som en person nu när han var ute ur vattnet och hade på sig ett par vanliga jeans och en grön tröja. Hans mörka hår var fortfarande blött och hans ögon skiftade svagt färg och skimrade likt vattnet från havet. Jag drog efter andan. Hans ansikte var skrämande, men på samma gång såg det skrämt ut...

De stora ögonen omringades av mörka ögonfransar, läpparna var vackert formade och hans ansikte hade ädla och mjuka drag. Han hade en liten rynka på den annars släta och ljusa pannan som om han vore nyfiken eller funderade på någonting och en salt vattendroppe ran nerför kinden. Vi stirrade på varandra under en oändligt lång tid utan att säga något. Tillslut så drog han sakta undan handen från min axel. Sedan var han borta och det ända som fanns kvar var den våta fläcken på min axel och en snäcka i min hand.